Mindfulness är hett just nu bland psykologer och psykiatriker. Kurser hålls och böcker säljs för att lära människor att vara ”medvetet närvarande” som det heter.
Det handlar om acceptans. Att verkligen acceptera och tillåta att saker och ting; känslor, tankar, människor och tillstånd är precis som de är. Sluta kämpa emot en själv först och främst. Och först då kan en verkligen börja kämpa för det en vill förändra.
Jag körde min tenta, precis som planerat. Det var tänkt att det skulle vara ett övningstillfälle, en exponering för just att inte ha överpresterat och att eventuellt misslyckas. En hårdare läxa än väntat för någon som hängt upp hela sitt värde på resultat under en massa år. Sen kom en resa, födelsedagar och farande fram och tillbaka. Och sen kraschen.
Tre dagar av att vara fullkomligt begravd i förtvivlan, hopplöshet och depression. För mycket stress och PTSDn slår tillbaka en. Jag har kunnat slänga ett öga på Twitter och andras artiklar då och då, skriva nått sms men det är allt. Ikväll kom jag upp över ytan igen. Sådant är mitt liv under behandling. Innan behandling hade jag inte kommit upp över ytan igen förrän om kanske några månader. Det är framsteg. Det är den verklighet jag måste acceptera.
Ett boktips som jag rekommenderar alla är ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig” av Anna Kåver. Den är så, så bra.
Ett annat boktips, för den som orkar, är ”Tusen små bitar” av James Frey. Jag läste den under dessa tre dagarna och den är grymt bra. Handlar om en persons väg ut ur missbruk och beskrivningarna av ett missbruks kraft är det närmsta jag kan komma att beskriva kraften i självdestruktiviteten som omsluter en i depressionens värsta stunder.