Jag fick lära mig tidigt att ”att må dåligt” var något att dölja, något att skämmas över. Att du var skadad och förstörd och att det var något som andra kunde se på dig om du inte var noga med hur du var.
Aldrig bita på naglarna ”du ser sjuk ut”, aldrig agera ut sin ilska ”är du störd i huvudet”, aldrigaldrigaldrig prata om varför du kanske mådde dåligt.
Och jag förstod. Tog in. Gjorde rätt. Satt fint vid matbordet, hjälpte till att duka, sa aldrig nej om nån bad om något, gjorde alla mina läxor till perfektion. Pratade aldrigaldrigaldrig om det. Jag var fem. Jag var sju. Jag var tolv.
Jag ”skadade” mig väldigt ofta dock. Stukade handleden, stukade foten, hade ont i magen, blev skickad till skolsyster. Skolsyster hade stort brunrött, lockigt hår och glasögon med fina, färgglada bågar.
Hon la om mina små handleder, mina små fötter, gav en halv alvedon för min mage och lät mig ligga och vila där en stund. Många dagar.
Tills någon kontaktade mamma som blev arg och upprörd och då var det slut. ”Det är inget fel på dig!”
Jag hade sett en plansch inne hos skolsyster för flickor som kunde träffas och prata med varandra. Prata om det tillsammans. Jag frågade om jag fick gå dit. ”De där flickorna är sjuka i huvudet, det är inte du!” Nej, det är klart, det ville jag ju inte vara.
Jag låtsades ha dålig syn. Mamma fick köpa glasögon för flera tusen som hade glas som dubbla Cola-bottnar. Sen kunde jag inte använda dem för hela världen blev i miniatyr och gav mig huvudvärk.
Jag började säga nej när jag var tretton, säga ifrån. Säga att det var orättvist. Säga att jag inte ville. Gick till slut till BUP och sa ”jag går inte härifrån förrän ni hjälper mig. Om inte ni hjälper mig så kommer jag att dö.”
Och de gjorde vad de kunde (hoppas jag) för jag fick komma dit och prata varje vecka. Om allt som var akut. Kampen för överlevnad. Mina självskadebeteenden. Mina ätstörningar. Att vara bostadslös, jobba och gå i skola samtidigt, relationer. Prata men aldrig fixa.
”Jag skriver inte in i journalen att du skär dig själv men du får lova att sluta, du förstår nog varför.” Ja det är klart jag gjorde. Om man gör sånt är man ju sjuk i huvudet.
När jag fyller 18 och inte får gå dit mer så erbjuds det inget annat att gå till. Jag är klar. Nu ska jag vara fixad och klara mig själv. Tycker min psykolog. Och då har hon väl rätt, livet kanske ska kännas såhär?
Idag har jag, tack vare flera fantastiska människor som valde att göra sitt yttersta för att hjälpa mig, inklusive att ”work the system”, hitta kryphål i ramar och regelverk, samt att rent av smått utpressa sina chefer, fått riktig behandling. Fått en diagnos! (Att få diagnos var på ett sätt så fruktansvärt befriande. ”Joho, jag är VISST DET sjuk i huvudet!! Livet ska inte kännas såhär!!”)
Fått veta att det inte är jag som ska skämmas. Fått veta att jag förtjänar att bli sedd, och att min PTSD aldrigaldrigaldrig är mitt ansvar att den skapats.
Jag kan inte alltid känna att jag duger. Jag kan inte alltid inte skämmas eller känna att det inte är mitt fel att livet gör ont för mig. Men jag vet det idag. Jag kan påminna mig själv om det och i längre och längre stunder, dagar, kan jag känna att det är sant.
Min PTSD är utan tvekan inte mitt ansvar att den finns, det finns flera andra människor och statliga institutioner som får bära den skulden.
Det var aldrig mitt fel och jag vägrar skämmas.